2. Jan, 2015

GATUBARN I DEMOKRATISKA REPUBLIKEN KONGO 

Ruchogeza Mparara

 

Introduktion 

 

Före 1980-talet vägrade afrikanska länder erkänna, att gatubarn och barnsoldater existerade. Det var inte tänkbart. Den afrikanska familjetraditionen var för stark, och om ett barn ändå skulle överges, skulle familjemedlemmarna genast finnas till hands och stötta. Traditionen byggde på en stark solidaritet inom familjen och klanen. Att föra sitt familjenamn vidare var viktigt. En stor familj stärkte ens sociala status, medan en barnlös familj sågs som värdelös. En kvinna utan barn liknades vid ett träd, som inte bär frukt. Hon ansågs därför oanvändbar för samhället. 

 

Det var först på 1980-talet som de afrikanska länderna själva insåg problematiken kring gatubarn och barnsoldater. Krig och konflikter i kombination med en kraftig urbanisering av kontinenten hade medfört nya sociala problem, som inte existerat i klansamhället.

 

Terminologi och orsakerna till fenomenet gatubarn och barnsoldater

 

1. Terminologi.

Det finns olika sätt att definiera gatubarn i de länder eller områden, där de finns.

Shégué i Kinshasa eller Mayibobo i öst, liksom i Goma och i Bukavu finns det barn, som både lever och sover på gatorna. I Kenya kallas de Chokora. De tillbringar sina liv på gatan och organiserar sig själva utan inblandning från myndigheternaDet finns en kategori av gatubarn vars föräldrar är kända. Dessa barn tillbringar sina dagar på gatan med att stjäla eller att göra udda jobb för att tjäna pengar och de fortsätter sedan på kvällarna. I slutet av sin verksamhet återvänder de hem till familjen med vad de har tjänat under dagen och kvällen. Dessa barn kommer även bli gatubarn. Detta fenomen av barn, som lever och arbetar på gatorna, utan uppsyn och skydd av sina föräldrar, är ett relativt nytt fenomen i Demokratiska republiken Kongo. Före 1970 hade Demokratiska republiken Kongo få eller inga barn, som varaktigt bodde på gatan. Vid denna tidpunkt tog myndigheterna fortfarande sitt ansvar för dessa barn genom att betala tjänstemän, eftersom det fortfarande fanns kvar en ekonomisk resurs i statskassan från kolonisatörerna.

De, gatubarnen i Kinshasa kallas oftast "Phasers" eller "Shégués." De lider av en påtaglig stigmatisering från samhället. Generellt anser befolkningen, att gatubarnen är onda eller trollkarlar, som för olycka med sig. Uppfattningen kring denna grupp av befolkningen är i allmänhet negativ.

Få aktörer vågar stödja dem.

 

Gatubarnen är organiserade i olika gäng. Överlevnad på gatan kräver en genomtänkt organisation för att skydda både mot väder och trakasserier av olika slag. Organisationen medför också att ett kollektivt ansvar tas och att de stödjer varandra i gänget. Man skiljer mellan egalitära (eller jämlika gäng) och hierarkiska gäng.

Ett jämlikt gäng består av barn i samma åldersgrupp, t.ex. barn 11 till 13 år, som delar samma erfarenheter och visar samma beteende. Ett hierarkiskt gäng kännetecknas av ett erkännande av en ledande auktoritet. Denne har en roll, som en sann ledare. Den äldsta är organisatören av gruppen. Han får smeknamnet Yakuza. För att bli medlem i gruppen måste man följa rituella seder, som ibland innebär kroppsligt våld och till och med våldtäkt av flickorna. En ny shégué pojke kommer att bli svårt misshandlad av gänget, medan en flicka kommer att bli våldtagen av chefen ensam eller av samtliga gängmedlemmar för att bli accepterade av gänget. Innan man blir en fullvärdig medlem så kommer man att få utstå trakasserier och stöld av ägodelar. När de väl är fullvärdiga medlemmar kan de känna sig skyddade av gruppen mot aggression från andra grupper. Varje gäng kännetecknas av tre positiva egenskaper såsom solidaritet, broderskap och disciplin. Solidaritet och broderskap åstadkoms av logistiken för gruppens överlevnad. De letar efter sätt att överleva.

Det finns en ömsesidig förståelse mellan medlemsförbund

De följer direktiven från den äldsta i gruppen och de måste veta föräldrarna till yngsta.

Ibland kan gruppmedlemmarna vädja för den yngre honom tillbaka hem.

Disciplin visas av den ordning och respekt som medlemmarna borde, eller framför allt ska ha för chefen. Fysisk styrka är här mycket viktig, eftersom den möjliggör ett effektivt utövande av auktoritet. Jag måste säga, att alla dessa egenskaper uttrycks och sprids med våld som bas. Det är i slutändan det föredragna sättet att utöva makt och samhällspåverkan. Syftet med gänget är att skydda sina medlemmar.

 

2. Orsakerna till fenomenet gatubarn

 

Många vill veta vad som är orsakerna till det massiva antalet gatubarn i Afrika, och speciellt i Kongo. Vad är det som gör, att detta Afrika som förr var en oas av solidaritet och garantin för fortlevnad av familjens värderingar och som såg barnen som en tillgång och familjens bas, nu ser sina städer helt plötsligt översvämmas Bräckliga levnadsvillkor ses som den främsta orsaken till detta gatubarn fenomen. Detta gör att inte finns mer solidaritet i det kongolesiska samhället.

Den specifika situationen för gatubarn i DR Kongo har som huvudorsaker: ekonomiska svårigheter, konflikter, och avsaknaden av en politik som skyddar barnen.

Urban anarki råder, vilket också leder till en urholkning av traditionella värderingar.

Familjen och skolan utgör inte längre skyddsmurar för barnsäkerheten. 

Försvagningen av den legendariska klanen solidaritet legendariska kongolesiska att de biologiska föräldrarna att ta det fulla ansvaret för sina barn.

Fenomenet av brist skolgång påverkar nästan 55 % av ungdomarna i staden.

I vissa familjer, barn marginaliseras, och de långsamt de arbetar för att tillfredsställa sina behov och gå ut på gatan för att söka överlevnad.

 

Situationen i Bukavu

 

Kivu-provinsen och i synnerhet staden Bukavu lider av flera års konflikter, vilka har skakat östra Kongo. Detta mycket fattiga område, har många familjer, som är extremt frustrerade och därför tillgriper våld. Barnen är ofta de första offren: de behöver inte gå till skolan och hamnar istället på gatan. Sexuellt våld mot kvinnor och barn är en fruktansvärd konsekvens av denna konflikt.

Den rwandiska krisen 1994, som orsakade folkmordet har förvärrat situationen för barnen i provinsen Kivu. Även om denna situation redan sedan tidigare var bekymmersam. Gatorna i provinsen Kivu är fyllda med barn och ungdomar som kallas ”Maibobo" och som kan läggas till de infödda, som redan finns på gatorna. Först var det ensamkommande barn, som flydde på grund av kriget. De hade förlorat sina föräldrar och var bokstavligen själva förlorade, och bar på konfliktrelaterade trauman. I dag, nästan tjugo år efter dessa dramatiska händelser så är fenomenet gatubarn ännu inte slut; Tvärtom har det ökat dramatiskt. För närvarande finns det 350 barn i åldrarna 9 till 12 år i staden Bukavu. Det totala antalet i staden överstiger flera tusen barn. Dessa barn har brutit banden med sina familjer, sover ute och vandrar längs gatorna i staden. De ser till att överleva i ett samhälle som inte tar hand om dem, och i en värld av allt mer individualistiskt tänkande.

Dessa barn arbetar på ett tiotal marknader i staden. De flesta flydde från sin ursprungsby efter t.ex. sina föräldrars brutala död på grund av krig och beväpnade gäng rekryterade av krigsherrar.

Andra kommer också men saknar ofta en moralisk kompass, Det är upp till dem själva att försöka överleva.

Denna situation riskerar att förvärras på grund av akut fattigdom, avsaknad av föräldrar och brist på sund verksamhet för dessa barn. "Tretton video-biografer visar ständigt pornografiska och våldsamma filmer längs med två kvadratkilometer i det populära området vid den södra infarten till staden Bukavu.

Dessa barn är ett lätt byte för vuxna som använder dem i många områden av tvångsarbete eller rekrytering till väpnade grupper. Vissa vuxna använder barn för att stjäla eller som arbetskraft på byggarbetsplatser. Dessa barn är alltså billig arbetskraft.

Skadliga vuxna använder också barn som säljer plastpåsar eller vatten på gatorna. Flickor och ungdomar i åldern 12-16 år utsätts för sexuella övergrepp på tjugo bordeller. Andra används vid försäljning av falska diamanter och de flesta andra brottsliga verksamheterna i staden.

 

Genom utbildning och kapacitetsuppbyggnad för ungdomar och utsatta familjer i ”Bukavu programmet” stödjer vi hundratals gatubarn och demobiliserade barn, deras familjer och lokalbefolkningen. Vi ser först att barnen utbildas akademiskt och sedan går tillbaka till? skolan eller får en direkt riktad yrkesutbildning. Vi ser till att barn har tillgång till hälsovård och rättsskydd. Vi stödjer sedan föräldrarna så att de så småningom kan generera en egen inkomst, till exempel genom att starta ett litet företag. Slutligen, strävar vi efter att utbilda samhället om barnens rättigheter och kampen mot aids/hiv. Programmet syftar också till att bygga upp ett stort utbildningscentrum som samtidigt är ett hem. Min familj kommer att ge programmet en tomt på 180 kvadratmeter med möjlighet att expandera om vi kan skaffa finansiering.

Ekonomiska orsaker.

Denna situation med barn, som lever och arbetar på gatorna, utan tillsyn eller i skydd av sina föräldrar är relativt nytt i Demokratiska republiken Kongo.

Innan 1970-talet, hade Demokratiska republiken Kongo inga barn, som bodde på gatan. Vid denna tidpunkt tog staten sitt ansvar, genom att betala tjänstemän, som var ansvariga för omhändertagandet av lösdrivande barn. Kolonisatörerna hade lämnat ekonomiska resurser efter sig, som kunde avsättas till detta ändamål. Om barnens familj inte återfanns så placerades de i privata eller offentliga institutioner för barn. Detta avgjordes av en domstol. Det var runt 1980-talet, som situationen för barnet började försämras i DR Kongo. Detta var en period då den kongolesiska ekonomin försämrades, i kombination med stigande arbetslöshet. Skolan hade blivit för dyr för många fattiga kongolesiska föräldrar på grund av utebliven betalning av löner. En del barn, ofta uppmuntrade av sina familjer, började söka arbete på gatorna eller tigga på marknader, busshållplatser och andra offentliga platser. För första gången började små-grupper av barn tillbringa större delen av sin tid med att arbeta på gatan. Gatubarn började också stryka omkring runt universiteten, tiggande om mat eller pengar i utbyte för hushållsarbete. Under de senaste femton åren har många socioekonomiska komplexa och inbördes-relaterade faktorer lett till en explosion i antalet gatubarn i Demokratiska republiken Kongo. Dessa faktorer inkluderar: krigen, som gjorde att de otaliga föräldralösa och övergivna barnens antal ökade; den enorma mängden av fördrivna personer; en kraftig försämring av viktiga offentliga tjänster, vilket har lett till ökad fattigdom och arbetslöshet; snabb urbanisering och fördelningen av de traditionella stödstrukturer som den utökade familjen i Afrika utgör; svårt för vissa kvinnor att stödja ensamstående föräldrar och några äldre barn att ta? på sig som familjeförsörjare; effekterna av HIV/aids i samhället; och oförmågan hos föräldrar eller vårdnadshavare att betala kursavgifter och andra kostnader. Allt eftersom dagarna går blir situationen värre och alltmer outhärdlig.

Det råder panikartad flykt och befolkningen vet inte vart den ska vända sig. 
Myndigheten anser att dessa barn som ligister och brottslingar som måste arresteras och dödas.

Osäkerhet på grund av att många familjer har förstörts har ökat. Beträffande matsituationen, så organiserar familjerna sig så att vissa barn äter under de udda dagar och andra äter under de jämna. Sedan har en liten grupp människor samlat enorma rikedomar i landet. Även om det exakta antalet är okänt, uppskattas det att 10 000 barn lever på gatorna i Bukavu, och 30000 i Kinshasa.

 

 

Kyrkan anklagade barn för trolldom.

Fenomenet med gatubarn har ökat sedan slutet av 1990-talet med utvecklingen och spridningen av oberoende kyrkor, som kallas "pingstkyrkor". Många pastorer ser flera barn som demoner och djävular, och föräldrar, både nära och långt borta, lyssnar till predikanterna, med följd att ungdomarna jagas hemifrån. De anklagas för att vara agenter för Satan. Barnen förvisas från sina familjer och misshandlas innan de flyr ut på gatan.

Den svåra ekonomiska situationen och regeringens bristande ansvar med att skydda barn gör att människor skapar kyrkor för att få fram profeter. Ofta är det profeterna, som genom Anden kommer in i barnen och kan "se" hela deras själ, deras natur och "tills färgen på deras underkläder", säger den hotfulla profetissan Mamma Landu Jolie.

Enda alternativet för föräldrar, som är alltför fattiga för att betala för en session "uppenbarelse" är att gå och kast ut sina barn direkt på gatan.

Vissa familjer vänder sig till kyrkliga pastorer som anklagar barnen för att vara häxor.

Dessa pastorer säger att om familjen är fattig är det på grund av barnen och inte på grund av sociala orättvisor eller dålig styrning.

Dessa "visionärer" pastorer utför sedan ritualer på barnet. Detta är första steget mot "befrielse", en form av exorcism på vilken pingstkyrkorna har specialiserat sig.

Barn, som är gamla nog att kunna uttrycka sig, tvingas att bekänna sin synd.

Många barn är traumatiserade för livet. Denna verksamhet är helt i motsats till tidigare kongolesiska traditionella värderingar, som alltid har betraktat barnet som en tillgång och som en sårbar resurs, som ska skyddas.

Dessa "visionära profeter" är baserade på en vilseledande användning av människornas tro och destabiliserar familjer, som redan är ärrade av fattigdom.

Det finns ett ambivalent ursprung i detta (både skydd och hot). Pastorn säger att det är ondskan, som använder barn för sina syften. De är formbara själar och kan göra ondskans arbete.

Barnen anses som små demoner och tillskrivs farliga laster av föräldrar, farbröder, fastrar, farmödrar och särskilt av den andra hustrun till barnets far.

Då anser familjen att det är klokast att göra sig av med barnet.

För att förklara barnets "demoniska" karaktären, använder pastorn ett antal tecken baserade på svårigheter hos barn t.ex. att kissa i sängen, sov störningar, uppblåst buk, epilepsi, aptitlöshet, oförskämdhet, funktionshinder ... listan över symptom, som profeter använder för att skrämma och för att bestämma är lång då "märkliga beteende" anger att en "ond ande" har tagit barnets kropp i anspråk

I de flesta fall, gör ”profeten” pastorn vad han kallar "andlig kirurgi". En mycket dyr och våldsam process. Det är ingen skillnad mellan pastor och magiker.

Detta åstadkoms antingen i rummet vid kyrkan eller hemma hos familjen.

Nana 19, hade körts bort från sin familj med machetes. Hon är nu en prostituerad.

Alla gatflickor som vi hade tillfrågat om deras levnadsöde har svarat att de hade lidit av trauma i sina familjer innan de blev gatubarn. 

För att uppnå detta kan psykologiskt tryck användas. Det anses vara ett ”mjukt” sätt, men det är sällsynt och fysiskt våld eller tortyr är den vanligaste metoden. 

Vissa pastorer eller profeter stigmatiserar gatubarn och säger att de besatt av onda andar. De anser att barn är baserade på oturen som slår deras familjer. Barnen tvingades sedan att genomgå reningsriter och smörjelsen. Vad trauma! vad fysisk och psykisk tortyr!

Användande sig av ramsor som hjälp och försätter sig förbedjaren i trans, medan temperaturen i kyrkan kan når 45°C som en bastu, och barnet (ca 7 månader i detta fall) hålls på en matta på i helig plats , som kallas för " den själslig operationssalen. ”Som vi kan se på en bild, är barnet placerat fast på mattan och utsätts för ett hårt tryck med tummen på magen medan han skriker och försöker att undkomma. Mannen använder sina läppar av barnets mage för att utföra sug och andningsrörelser. Tre gånger spottar han bitar av ljusrosa kött på som betecknas som människokött på en tallrik. Förmodligen har han gömt i munnen dessa bitar av rått kött i munnen. Köttet antas ha intagits av barnet i den " andra världen ".

Dessa är köttstycken, som barnet "förtrollades" med enligt Pastorn. Detta händer främst i samband med dödsfall, sjukdom eller arbetslöshet, det vill säga de händelser, som genererar stora spänningar inom familj spänningar, etc.

Dessa fenomen observeras särskilt efter omgifte eller skilsmässa mellan de biologiska föräldrarna till barn, som är offer. Denna attityd är vanligast i fattiga familjer, som är analfabeter.

Det bör noteras att det enda felet, som barnet gjort för att genomgå en sådan tortyr, som bödeln kallar problemet, är att barnet var sjukt: flickan hade ett ganglion på halsen, gjorde han omfattande natten feber och kräktes. 

Andra profeter brukade bränna barn för att dessa skulle uppnå befrielse. Elysée attackerades av sin moster med en bit järn, som hon tryckte mot bröstet och kroppen. Såren läckte och hon befann sig på gatan, där hon tillbringade fyra månader, innan hon togs om hand av ett medicinskt-socialt supportcenter. Förutom att hennes psykolog, är det? fortfarande inte fram ett ord. Inga klagomål har lämnats in mot hennes faster och centrumledaren hävdar att rättegången är för dyr, och nästan inte har en chans att lyckas. Inför en sådan situation av djup rädsla och försök till mord, är det fortfarande det enda alternativet att befinna sig på gatan för den anklagade barn häxan.